I Annika Taeslers bok ”Krymplingskortet” om hur det är att leva med funktionsnedsättning i dagens Sverige blandas personliga anekdoter och upplevelser med statistik och fakta, humoristiska utläggningar av hur funktionsnedsatta framställs i media och i kulturen (varför ville Jonatan hellre dö än vara förlamad i Bröderna Lejonhjärta egentligen?) med viktiga begrepp som inspirationsporr och funkofobi (mitt favoritämne), kampen för rätten till personlig assistans med skräckhistorier från kontakter med myndigheter och andra välfärdsutövare.
I denna genialiska blandning av ämnen och infallsvinklar skapar Annika Taesler en behaglig takt att som läsare gungas med i. De nedslående avsnitten varvas med dråpliga, det hopplösa med det hoppfulla, de suicidala tankarna med vad som kommit sedan. Som funktionsnedsatt och kroniskt sjuk kan jag själv känna igen mig i många av topparna och dalarna, liksom i den skämtsamma tonen som ibland är ett måste i allt elände. Dessutom är hennes klipska humor briljant! Det är skönt att veta att jag inte är ensam om att dra skämt för att lätta upp stämningen lite – något jag liksom författaren märkt gör vår upplevelse lite mer lättsmält för normsamhället.
Det finns också stor igenkänning i bokens delar om vad som är ett människovärde och vad en funktionsnedsatt människa förväntas kunna och faktiskt kan bidra med i storsamhället. Våra känslor av egenvärde som människor är ju ofta tätt kopplade till våra prestationer och bördan i att dessutom behöva vara extra kompetent/trevlig/snygg/rolig för att synas alls beskrivs otroligt väl. Den stora utmaningen som uppstår för de som lever med synliga funktionsnedsättningar och som av Annika Taesler beskrivs på ett tydliggörande och ögonöppnande sätt, skiljer sig en del från de av oss som lever med så kallade ”osynliga” sjukdomar eller funktionsnedsättningar även om det finns många gemensamma drag. Precis som bokens tydliga exempel på hur någon med en förvärvad funktionsnedsättning kan uppleva omvärldens blickar på ett helt annat sätt än någon vars funktionsnedsättning är medfödd, kan jag t.ex. själv känna den tydliga skillnaden i att ”passera” som normalfungerande utan mina hjälpmedel – och hur jag däremot inte kan smyga under radarn när jag sitter i min rullstol.
På grund av min funktionsnedsättning har jag länge haft svårt att läsa böcker; ändå har jag svårt att lägga ner ”Krymplingskortet”. Mina svaga handleder uppskattar hur lätt den är att hålla i och utformningen med kortare texter (och inbyggda bokmärken) tilltalar min lättuttröttade hjärna. Boken är uppdelad i fyra delar där varje del agerar som ett paraply under vilket författarens tankar om ämnet samlas. Men när jag kommer till bokens tredje del, döpt till ”Kravmaskinerna" Samhällets dom och makt över våra kroppar, tar det stopp. Jag måste helt enkelt samla mod ett par dagar innan jag vågar fortsätta; så djupt rotat är mitt myndighetstrauma. När jag väl börjar läsa igen (jag kan ju inte låta bli) finns det en oväntad lindring i igenkänningen och en sorglig gåva i den gemensamma frustrationen: vi är många.
Utöver det jag redan tagit upp vill jag argumentera för att bokens största behållning är detta: representation. För precis som författaren tror jag att det allra viktigaste är att människor med funktionsnedsättningar får synas och höras mer i offentligheten; inte på basis av deras kroppsliga funktioner utan på grund av vad de har att säga. Något Annika Taesler gör med råge.
- Hannah Lindqvist Kinrade
Vill du veta mer om boken eller författaren? Klicka här:
https://www.albertbonniersforlag.se/forfattare/69029/annika-taesler/